Jag är inte mycket för att resa och jag har egentligen aldrig varit det. När andra reser runt till världens alla hörn för att upptäcka vad denna planet har att erbjuda, så håller jag mig hemma.
Detta är inget som har kommit under de senaste åren, jag har mer eller mindre alltid varit den som inte bryr sig så mycket om att utforska andra platser här i världen.
Resor de tidiga åren
När jag var liten så hade jag inte mycket val när det gällde att resa eller inte. Jag fick snällt följa med den övriga familjen. Det var en del tältsemestrar i Sverige, Danmark och Norge. Under början av 80-talet så höll dessutom hela familjen på med orientering och då var det någon vecka i tält någonstans i landet under O-ringen.
Dessutom så hade familjen en sommarstuga utmed hallandskusten där vi vissa somrar tillbringade flera veckor. Men vi var aldrig på någon resa utanför Skandinavien (förutom en dagskryssning till Åland).
Resandet när jag blev äldre
Den enda resan jag har gjort när jag kom utanför Skandinavien var när jag var 21 år och var med på en bussresa ner till Spanien. Turen gick genom Sverige, Danmark, Tyskland och Frankrike och målet var norra medelhavskusten i Spanien. Där var vi sedan i några dagar innan bussen rullande hemåt ungefär samma väg genom Europa.
Idag så skulle jag inte kunna tänka mig att göra en sådan resa igen. Att åka buss så länge lockar definitivt inte. Att besöka Spanien, eller hela Medelhavsområdet, lockar inte heller det minsta.
Andra resor jag har gjort som vuxen var att jag ett tag för många år sedan åkte till Stockholm rätt ofta. Under några år så tillbringade jag en vecka i huvudstan under sommaren. Men det blev också en hel del helgbesök under vår och höst. Senaste gången jag var i Stockholm var sommaren 2000, att åka dit igen är jag inte sugen på alls numera.
Faktum är att senaste gången jag var utanför kommunen jag bor i var i mars 2018. Då var jag i Göteborg i 2 dagar på en jobbkonferens. Efter det så har jag inte lämnat kommunen som sagt, och jag tror inte jag kommer att göra det igen.
Resor som aldrig blev av
Jag och en kompis funderande på att tågluffa en sommar under 90-talet. Vi planerade rutten vi skulle ta, kollade upp boende och så vidare. Men vi tappade intresset ett tag innan det var dags att boka biljetter.
En annan resa jag aldrig gjorde var under tiden jag jobbade på ett företag som en vinter bjöd alla anställda på en skidresa till Davos. Men jag, och några till, tackade nej och valde att sitta och jobba på kontoret medan de andra tog sig ner för Alpernas sluttningar på skidor.
Något år innan dessa så blev jag erbjuden att få åka med till USA i någon vecka eller två. Jag har för mig att jag skulle få allt betalt dessutom. Men inte heller det lockade så jag stannade hemma.
Varför jag inte reser
Man kan ju fråga sig varför jag inte tycker om att resa. Det enkla svaret är väl det som jag har sagt i denna text ett par gånger – Det lockar helt enkelt inte.
Jag kan inte i dagsläget komma på ett enda ställe i världen, inte ens i Sverige, som jag är nyfiken på att besöka och se personligen. Inte ett enda, och jag har funderat länge och mycket på det.
Det är inte så att jag inte är nyfiken på vad världen har att erbjuda. Jag kan tillbringa långa stunder med Google Maps och utforska andra städer runt om i världen. Dels genom att studera kartor och flygbilder, dels genom att ”vandra runt” med hjälp av gatuvyn. Men att åka dit själv, nej som sagt, det lockar inte.
Jag tycker också om att se klipp på Youtube där andra åker runt med flyg, båt, husbil med mera och jag tycker att det är väldigt intressant och kul att se. Men jag vill inte göra det själv.
Det är nog som så att jag tycker att det är tryggast att befinna mig hemma i min lägenhet i stället för att vara på resande fot.
Så jag håller mig hemma, det är tryggast. Jag reser genom att se andra göra det och genom att studera kartor och foton från olika platser i världen.
Det räcker gott och väl för mig.
Bilden är skapad i ChatGPT.
