Jag har en sjukdom, en kronisk sådan. Den är inte allvarlig, men den är jobbig och påfrestande. Min sjukdom gör sig påmind varje dag, mer eller mindre hela tiden.
Det är en sjukdom som konstant påverkar mig, men också min omgivning. Jag kan leva med denna diagnos. Men det är jobbigt att ta sig igenom varje dag.
Från allra första början
Om jag skall ta det från första början så märkte jag någon gång under hösten 2011 eller våren 2012 att något var fel med mig. Jag fick mer och mer problem med att gå. Detta var jobbigt för mig eftersom jag var van vid att gå, cykla och springa. Jag bor ett par kilometer ifrån city i den staden som jag bor i. Skulle jag ner till city så gick jag eller cyklade, någon enstaka gång så tog jag bussen.
Men detta blev svårare och svårare, mina ben löd mig inte längre. Jag kände att kraften i mina ben försvann alltmer och mer. Så jag gick till min läkare på den vårdcentral som jag tillhörde. Han undersökte mig, men kunde inte hitta något som han ansök var fel. Men när jag skulle gå så sa han att min gångstil inte såg normal ut, att det var bäst att gå det kollat hos en specialist.
Lång rad undersökningar på sjukhuset
Så jag fick en remiss till neurologen på sjukhuset i staden jag bor i. Eter en tid så jag träffa en läkare där. Han undersökte mig och skickade mig vidare på andra undersökningar.
Under några månaders tid så var det flera besök på sjukhuset. Åtskilliga gånger fick jag lämna blodprov (jag hatar att bli stucken), jag fick genomgå en magnetröntgen och jag fick göra ett ryggmärgsprov.
Det sista av dessa, ryggmärgsprovet var en upplevelse förresten. Jag hade hört att det kunde göra fruktansvärt ont, så jag var rätt nervös. Mär jag kom dit så fick jag en otroligt bra läkare som, tillsammans med två sköterskor, förklarade hur allt skulle gå till. Det lugnade mig lite. Sen så började dom, hon sa efter ett tag att hon skulle sticka mig. Sen så skulle jag hosta några gånger. Efter det så sa läkaren att nu var det klart. Jag hade inte känt något.
Diagnosen
Den 12 september 2012 så skulle jag upp till läkaren igen för att få min diagnos. När han sa vad det var så blev jag ärligt talat inte chockad. På något sätt så visste jag redan vad det var för sjukdom jag hade åkt på.
Nu så var det vara att acceptera det hela. Jag fick ett par kryckor som skulle underlätta för mig. Så småningom så fick jag under en tid behandling med en medicin som skulle bromsa sjukdomsförloppet. Bota den gick inte.
Livet efter diagnosen
Nu när jag skriver detta så börjar det närma sig 14 år med denna sjukdom för mig. Jag klarar mig hyfsat, även om det är jobbigt varje dag. Jag klarar inte att gå mer än ett par hundra meter, jag har svårt för att stå still allt för länge. Min balans har blivit riktigt dålig och jag är konstant trött.
Men jag klarar mig i alla fall. Det finns de som efter en kortare tid med denna sjukdom hamnar i rullstol. Jag vet att jag också kommer att göra det och att den dagen inte är allt för avlägsen. Men än så länge kan jag gå med hjälp med kryckor.
Jag inser att jag trots allt är lyckligt lottad. Trots att jag har en jobbig sjukdom som påverkar mig mycket, så finns det de som har det mycket värre.
Fotot är skapat med ChatGPT